SiimplyMe

Är det bara jag som typ dööööööör av mensvärk? Asså jag tror jag slår alla rekord när det gäller den delen. Kan inte gå, kan inte ligga still, kan inte äta (risken finns att de kmr upp igen), KAN FAN INTE GÖRA ETT SKIIIT.

Tog ledigt idag från jobbet, eller rättare sagt sjukanmälde mig. Vaknade vid halv tio som vanligt när jag jobbar, gjorde mig i ordning, sminkade mig o fixade håret. Sen kom den JÄLVA smärtan. Tillbringade morgonen med att befinna mig i badrummet, jag tror jag svimmade eftersom jag vaknade på badrumsgolvet. Jag insåg att klockan var 12 o de va då jag började jobbet, så jag ringde fort till chefen o sa att jag inte kunde komma idag o då va han så snäll o sa att jag inte heller behövde jobba i morgon. Jättesnällt... tog en värktablett men den kom upp igeen, så då insåg jag att värken fick vara kvar tills den själv avlöste sig. OCH DE TOG FAN FEM TIMMAR!!! Resten av dagen sov jag...

Asså det e så här varje månad, fattar inte att jag inte vänjer mig vid smärtan, eftersom den e så extrem kommer jag väl aldrig att vänja mig :/

Ska plugga klart nu, måste skriva en labbrapport på naturen ...

Jag skriver i morgon

ciao

Ibland blir jag bara sååå arg! Och jag frågar varför, varför måste de alltid vara så här?!
Men ibland undrar jag också när ska detta sluta, hur länge ska de vara så här?
Jag har många frågor i huvudet men jag har knappt 5 % av dem svaren. Mamma tkr jag e allmänbildad (vilket jag e!), men inte när det gäller psykiska skiitgrejer. Asså orka gå och tänka på sådant som egentligen inte e vesentligt...

Igår jobbade jag , fick sluta tidigare från skolan eftersom 3:orna hade paddelskiiten och jag orkade inte gå dit och kolla på dem, många sa att jag inte missade ngt så de va väl lika bra. Först hjälpte jag till i Café Kladdkakan i Gamla Stan. Vid lunchtid kom det in en 20-tal italienare!!(A) Inte för att de va såå snygga men ngt fanns de väl ;). Men igår lärde jag mig att italienare är ganska vimsiga HAHA. Efter de åkte jag till city för och jobba i godiset, det gick skiit segt, hade hellre velat vara kvar med italienarna. Men när dagen var slut åkte jag heeem och sov haha.

  
Ska äta nu... har inte ätit sedan kl 15.00 igår. Har aldrig mått så här sjuuukt dåligt. har inte kunnat äta, sova , till och med att knappt kunna gå. Jag svimmade i morse pga av min magont. Och det värsta va att jag inte minns hur länge jag var avsvimmad, de enda jag vet va att jag vakna på badrumsgolvet. Ingen i min familj e hemma idag heller ): det va skiit läskigt.

Jag skriver sen.
Ciao

Jag har fått ett sånt här känsligkänsla idag. Blir typ ledsen på allt, så fort ngt händer. Idag fick jag klart för mig att jag fick G på spanska (vilket är mkt bra från min sida) , men ändå är jag inte glad. Jag borde lixsom fira... men jag känner mig fortfarande dålig. Visst jag har ingen spanska mer (ALDRIG MER!) men jag kunde ha gjort bättre ifrån mig om jag inte hade skolkat så mkt som jag har gjorde den senaste tiden. Och i ekonomi har jag G+ i omdöme och kan få VG om jag gör ett till prov med bra resultat, men ändå e jag inte glad. Vad e de med miiig ): har inte kännt så här på längee... varför just nu när skolan snart är över och jag har 10 veckor långt sommarlov framför mig?

Det känns också jätte kontigt i klassen, liksom ingen hållning alls, alla e på sina håll och umgås med sina gäng... de jag umgick först med har liksom tagit avstånd och vi pratar knappt längre. Men saker och ting förändras mkt snabbare än vad man tror. Men man måste vänja sig även om det inte alltid e så lätt

Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord
Så länge mitt hjärta slår vill jag leva, leva för dig

Du ser mitt hjärta, du ser min längtan att få lägga ner mitt liv inför dig
Och jag vet du är med mig varje morgon när jag vaknar upp
Och du står vid min sida och jag tänker aldrig nånsin ge upp

Jag Älskar Dig

Jag vet att jag kommer att ångra att jag skriver det här, men jag antar att jag också kommer att ångra att jag inte skriver det så...

Ibland behöver man en vän. En sån vän som åker 20 mil enkel resa för att hålla en i handen. En sån vän som utan att tveka ser en i ögonen och säger som det är. En sån vän som man kan ligga på grässlänt med hela natten utan att säga ett ord och ändå få sagt mer än världen kan hantera.

En sån vän behöver jag just nu. Men jag tror inte jag har en sådan vän... jag hade, men vet vad som hänt. Jag älskar personen verkligen från mitt hjärta men ibland vet jag inte vart jag har personen. Om den är värd att satsa på eller om man ska behandla personen lika illa som den gör mot mig? vad vet jag? Jag har alltid fått uppfostran att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Men hur jag kunna uppfylla den om ingen annan gör de? Om personen inte ens har tid att fråga hur jag mår, är det en vän då? Om den intye märker att man mår dåligt, är det e vän? En vän som inte vågar ta ställning till vilka fel och misstag man gjort.

Jag har så mkt att berätta, men den enda personen jag vill prata med, har inte tid för mig... inte ens tid att skicka ett sms som tar tre sekunder. Men aja.. kan inte göra så mkr mer jag måste gilla läget som det e. men de e tragiskt att det verkligen ska vara så här. Vänner ska ju finnas för varandra , oavsett vad.

Jag förstååår inte... Vad är det som händer.?  Allt har förändrats så mycket nu på senaste tiden. Allt liksom bara faller sönder. jag stannar upp medans tårarna rinner, allt runtomkring bara försvinner...
jag blickar tillbaks men vill inte ha det som minnen. Riktiga vänner man vet att dom stannar men efter tiden som har gått så blir ingenting detsamma. Men jag vill vara mig själv. Jag samlar mitt mod och kämpar emot, men ingenting verkar vilja gå min väg. Det är ingen som förstår mig. Jag skiiter i, vad jag än gör så blir allt mitt fel. Egentligen borde jag ha lärt mig att leva med att alla är så här, men ändå ger jag dem chanser om och om igen.

Jag känner att jag inte kan vara som jag vill vara. Endast på grund av att jag är rädd att förlora. Men egentligen , vad har jag att förlora? Ingenting förutom mitt redan låga självförtroende... folk blir sura på mig, och jag gör allt för att saker och ting ska bli bra igen och oftast går de till och med så långt att det e jag som får be om förlåtelse även om jag vet att det inte är mitt fel. Men när jag blir sur på ngn ska alltid den jag är sur på , också "leka" sur. Och då e vi tillbaka på ruta ett igen och jag tvingas be om förlåtelse. Men nu orkar jag verkligen inte hålla på mer och bry mig om sånna som ionte bryr sig om mig. "du ska behandla andra som du själv vill bli behandlad"...

Om folk anser att andra saker är mkt viktigare ävn vår vänskap är det upp till dem. Men när folk slutar bry sig kan allt lika gärna skita sig. Det tjänar ingenting till. Och speciellt när man vet att ens kompis har det svårt ska man speciellt ta hand om den, i alla fal enligt mig.

men alla tänker ju olika.