Ensam är inte starkast
Jag tänkte faktiskt på en sak idag, folk säger alltid ensam är stark men är det verkligen så att den ensamme är starkast eller är detta något vi intalar oss själva?
Under en livstid stöter man på olika människor som alla påverkar en på olika sätt. De människor som har ett positivt inflytande på ens liv, blir de människor som man blir beroende utav. Det är dessa som kommer att fylla en med glädje men som sedan kan bestämma sig för att lämna en. Det som blir kvarlämnat då är endast ett tomrum fyllt utav minnen. Alla blir vi lämnade ensamma någon gång i livet, de flesta utav oss väljer att gå vidare medan andra bestämmer sig för att klara sig själva. Detta kan vara för att man känner att det tomrum som man har blivit kvarlämnad med är omöjligt att fylla, därför väljer man att istället ge upp och klara sig ensam. Man kan även göra ett sådant val p.g.a. att man inser att man inte längre har kvar sin tillit. Eftersom man inte längre kan lita på någon, väljer man att förlita sig endast på sig själv. Man ger upp hoppet om resten utav mänskligheten. Detta är en utav andledningarna till varför jag är en av de som motsäger tron om att den ensamme är starkast. Enligt mig är den ensamme inte stark överhuvudtaget i och med att denne väljer att ge upp. Den starke är den som orkar ta sig upp och gå vidare när han slagits ner till botten, inte den som väljer att ligga kvar nere i mörkret.
