SiimplyMe

Jag förstååår inte... Vad är det som händer.?  Allt har förändrats så mycket nu på senaste tiden. Allt liksom bara faller sönder. jag stannar upp medans tårarna rinner, allt runtomkring bara försvinner...
jag blickar tillbaks men vill inte ha det som minnen. Riktiga vänner man vet att dom stannar men efter tiden som har gått så blir ingenting detsamma. Men jag vill vara mig själv. Jag samlar mitt mod och kämpar emot, men ingenting verkar vilja gå min väg. Det är ingen som förstår mig. Jag skiiter i, vad jag än gör så blir allt mitt fel. Egentligen borde jag ha lärt mig att leva med att alla är så här, men ändå ger jag dem chanser om och om igen.

Jag känner att jag inte kan vara som jag vill vara. Endast på grund av att jag är rädd att förlora. Men egentligen , vad har jag att förlora? Ingenting förutom mitt redan låga självförtroende... folk blir sura på mig, och jag gör allt för att saker och ting ska bli bra igen och oftast går de till och med så långt att det e jag som får be om förlåtelse även om jag vet att det inte är mitt fel. Men när jag blir sur på ngn ska alltid den jag är sur på , också "leka" sur. Och då e vi tillbaka på ruta ett igen och jag tvingas be om förlåtelse. Men nu orkar jag verkligen inte hålla på mer och bry mig om sånna som ionte bryr sig om mig. "du ska behandla andra som du själv vill bli behandlad"...

Om folk anser att andra saker är mkt viktigare ävn vår vänskap är det upp till dem. Men när folk slutar bry sig kan allt lika gärna skita sig. Det tjänar ingenting till. Och speciellt när man vet att ens kompis har det svårt ska man speciellt ta hand om den, i alla fal enligt mig.

men alla tänker ju olika.